Delmål + en hemlighet
Vill bara säga att jag idag har kommit förbi mitt 2:a delmål. Vet inte riktigt vart jag ska lägga mitt slutmål så kan inte riktigt säga hur många delmål det blir. Men skiljer nog bara på 5kg tror jag. O har ett delmål varje 5kg så ja det är bara ett mer eller mindre. Först tänkte jag ju lägga det på 70kg, men är sugen på att försöka klara ner till 65kg. Vet ni veta en hemlighet? Sist jag vägde 65kg vet ni när det var?Jo när jag gick i 6:an. Kommer ihåg minnet så himla tydligt. Vi var på disco i gympasalen på kilenskolan. en tjejkompis sa att hon vägde 60kg o jag kommer så väl håg att jag inte vågade säga hur mycket jag vägde.
Vikten har ställt till det ganska mycket i mitt liv. Spelade fotboll när jag var yngre. Tyckte faktiskt att det var väldigt roligt, det kommer jag ihåg. Att jag var som en stoppkloss där bak på backlinjen kommer jag dock inte ihåg...haha. Men...jag kommer oxå ihåg varför jag slutade. Det var inte för att jag tyckte det var tråkigt, eller jobbigt eller så. Det var för att jag var rädd att jag inte skulle få på mig matchkläderna. De satt mycket tajtare än på alla andra o jag var rädd för vad som skulle hända när eller om jag inte fick på mig kläderna. Så jag slutade helt enkelt. Fast jag tyckte det var roligt. Tragiskt....ja vet...
Samma sak var det nästan med det där med friidrotten. Var ganska duktig på kula när jag var mindre. Var alltid flera meter före dom andra på skolmästerskapen. I 6:an stötte jag som längst i mitt liv, 7,60m. Mamma hade lovat mig 50kr om jag kom över 8m men tyvärr klarade jag inte det. Så jag blev utan pengar. Mamma tyckte jag skulle söka in och börja med friidrott o jag minns att jag tyckte det skulle varit jätteroligt. Det tycker jag än idag. Varje vm så undrar jag så undrar jag hur långt jag hade kommit om jag börjat...eller kanske fortsatt. Inte för att jag behövt komma så långt men bara att få hålla på med något som jag tyckte var så himla roligt. Men...varför inte då? Jo, när mamma berättade att jag säkert skulle få hålla på med alla friidrotter, springa 800m o alla dom där grenarna så vågade jag inte. Var rädd att jag skulle bli utskrattad för att jag inte orkade som de andra. Att jag skulle göra mig själv till åtlöje. Så....även om jag ville så himla gärna så vågare jag inte. Sa förmodligen att jag inte kände för det eller nåt liknande..men...det gjorde jag. Har tänkt på det 100ggr efter det.
Har aldrig vågat berätta detta för någon. Inte ens mina föräldrar tror jag. Har fått frågan många ggr varför jag slutade med fotbollen...här har ni svaret. Likaså på varför jag aldrig började med friidrotten. Detta gör visst fortfarande ont. Tårarna bara rinner. Önskar jag hade haft mer självförtroende så jag aldrig hafr dom här tvivlen på mig själv. Men på något sätt känns det som att detta är lite vardagsmat för mig. Det har genomsyrat hela min uppväxt o gör det nog fortfarande. Dels det med vikten men även annat. Att jag inte prövar saker eller gör saker för att jag är rädd för vad andra ska säga. Tragiskt egentligen att alla andra, o rädslan för alla andras åsikt styr mitt liv. Men så är det...tyvärr...
Vikten har ställt till det ganska mycket i mitt liv. Spelade fotboll när jag var yngre. Tyckte faktiskt att det var väldigt roligt, det kommer jag ihåg. Att jag var som en stoppkloss där bak på backlinjen kommer jag dock inte ihåg...haha. Men...jag kommer oxå ihåg varför jag slutade. Det var inte för att jag tyckte det var tråkigt, eller jobbigt eller så. Det var för att jag var rädd att jag inte skulle få på mig matchkläderna. De satt mycket tajtare än på alla andra o jag var rädd för vad som skulle hända när eller om jag inte fick på mig kläderna. Så jag slutade helt enkelt. Fast jag tyckte det var roligt. Tragiskt....ja vet...
Samma sak var det nästan med det där med friidrotten. Var ganska duktig på kula när jag var mindre. Var alltid flera meter före dom andra på skolmästerskapen. I 6:an stötte jag som längst i mitt liv, 7,60m. Mamma hade lovat mig 50kr om jag kom över 8m men tyvärr klarade jag inte det. Så jag blev utan pengar. Mamma tyckte jag skulle söka in och börja med friidrott o jag minns att jag tyckte det skulle varit jätteroligt. Det tycker jag än idag. Varje vm så undrar jag så undrar jag hur långt jag hade kommit om jag börjat...eller kanske fortsatt. Inte för att jag behövt komma så långt men bara att få hålla på med något som jag tyckte var så himla roligt. Men...varför inte då? Jo, när mamma berättade att jag säkert skulle få hålla på med alla friidrotter, springa 800m o alla dom där grenarna så vågade jag inte. Var rädd att jag skulle bli utskrattad för att jag inte orkade som de andra. Att jag skulle göra mig själv till åtlöje. Så....även om jag ville så himla gärna så vågare jag inte. Sa förmodligen att jag inte kände för det eller nåt liknande..men...det gjorde jag. Har tänkt på det 100ggr efter det.
Har aldrig vågat berätta detta för någon. Inte ens mina föräldrar tror jag. Har fått frågan många ggr varför jag slutade med fotbollen...här har ni svaret. Likaså på varför jag aldrig började med friidrotten. Detta gör visst fortfarande ont. Tårarna bara rinner. Önskar jag hade haft mer självförtroende så jag aldrig hafr dom här tvivlen på mig själv. Men på något sätt känns det som att detta är lite vardagsmat för mig. Det har genomsyrat hela min uppväxt o gör det nog fortfarande. Dels det med vikten men även annat. Att jag inte prövar saker eller gör saker för att jag är rädd för vad andra ska säga. Tragiskt egentligen att alla andra, o rädslan för alla andras åsikt styr mitt liv. Men så är det...tyvärr...
Kommentarer
Trackback
